Jag heter Ron Grit. 2019 köpte jag mitt första hus i Värmland, ett rött hus från 1921 med ett tak som hängde och ett kök från sextiotalet. Tanken var att tillbringa somrarna där. Den tanken höll en vinter, för så fort huset var klart ville jag börja på nästa.
Det som förvånade mig mest under den första renoveringen var hur välbyggda de gamla husen faktiskt är. Virket är tätvuxet och långsamt torkat, knutarna är gjorda för hand, och de flesta bjälkar som jag trodde att jag skulle behöva byta visade sig vara kärnfriska. Det som var trasigt hade satts dit senare. Plastfolien från sjuttiotalet, spånskivan över golvet, den igensatta torpargrunden. Precis det som var tänkt att förbättra huset hade fått det att ruttna.
Sedan dess jobbar jag tvärtom. Allt som är original får sitta kvar tills det är bevisat dåligt. Allt som kommit till senare åker ut om det står i vägen för huset. Och tekniken som sedan kommer in, värmepumpen, ventilationen, den nya elen, den väljer vi så att huset får fortsätta andas som det en gång byggdes.
Jag jobbar inte ensam. Fast med en snickare från Sunne, en rörmokare från Torsby och en elektriker som gör allt som kräver behörighet i Sverige. Själv är jag där varje vecka, också när det är tjugo minusgrader och ingen står och väntar på mig.
Fasta personer från trakten. Det är inte bara trevligare, det är också enda sättet att veta vem som drog vilket rör för tre år sedan.
Jag säljer ett par hus om året. Fler hinner jag inte, för jag vill ha haft golvet uppe själv i varje hus. Det betyder att du ibland får vänta tills något blir ledigt, och att du aldrig får ett hus av mig som någon snabbt har piffat till inför försäljningen.
En gård i det Hälsingland som är känt för sina målade rum. Överlämnad i april till en familj från Utrecht.
Litet hus, stor skog. Sålt till någon som flyttade in i november och tog första vintern direkt.
Också om du inte är redo för något alls och bara vill veta om det här är något för dig.